Nej, stort minus för volontärarbete
Regel nummer ett. Du behövs inte. Tredje världen präglas idag utav en enorm arbetslöshet. Ur ett västerländskt perspektiv ser vi de överbefolkade arbetsplatserna som fullkomligt onödiga. Utan kompetens hjälper inte ett ökat antal personal.
Som volontär har du två alternativ. Du kan vända dig till en organisation, som tar ut en avgift för din insats på arbetsplatsen. Du kan också finna en platts att arbeta på utan hjälp av en organisation, detta arbeta sker oftast kostnadsfritt. Under alternativ ett ser vi volontärarbetets äckliga baksida. En affärs ide vars huvudsyfte bygger på att utnyttja människans vilja att hjälpa till, sa mycket att hon är beredd att betala pengar för det. Att bo hos en spartanskt levande familj i en liten by i Afrikas utkant, äta ris och böner tre månader i rad och hjälpa till på ett barnhem kostar inte tusentals konor. Vad vi många gånger glömmer bort är pengarnas värde i tredje världen, en för oss inte sa märkvärdig summa, kan betala månadslöner har nere. Många är dock medvetna om att avgifterna är orimligt stora, men bristen på val av seriösa organistaioner gör att vi betalar trots denna vetenskap. Det är först när man ser all avlönad personal, många gånger syssel lösa andra gånger handlings lama som man inser ens egen meningslöshet. Man känner sig dum, men framförallt lurad. Varje ny rekvirerad volontär, får barnhemmet att gå runt. Anledningen till att jag framställer detta i en negativ klang beror på att det liknar en donation snarare än ett volontär arbete. Det kvittar fullstandligt i om vi är på platts eller inte. Kanske är man naiv om man tror någonting annat an det jag just klargjorde. Besvikelsen hos de volontärer jag träffat under min vistelse i Afrika säger mig något annat.
- Du är vit, din hy är ljus och du kommer alltid betraktas som en diamant. Otrolligt värdefull och rik. Dom vill ha en bit av dig, om så bara en gnista. I början kan man låta sig falla sönder, men efter hand blir man hårdare än någonsin. Man lär sig spelet, och låter sig inte luras.
Kommande planer for min resa: Befinner mig just nu i Nairobi, akte tillbaka hit for tva dagar sedan, med Kajsa en tjej fran halmstad som jag traffade i Moshi. Har ska vi stanna i en vecka och darefter aka tillbaka till Moshi ett par dagar. Jul ska vi fira i Mwanga hos en Afrikans familj, och nyar pa Zanzibar. Efter Zanzibar kommer vi jobba oss upp langst Tanzania/Kenyas kust, dar slut destinationen for kust resandet blir Lamu. Efter det beger vi oss tillbaka till Nairobi, och aker hem i borjan av Mars!
Im alive
Tro det eller ej..
Att planera en resa i Afrika hemmifran datan, ar helt fel tankt. Jag andrar planer, lika ofta som vinden vander!
Men det ar kul, sa ska det vara. Gillar aventyr, olika manniskor och olika plattser.
Bloggen avaktiverar jag for ett litet tag framover, av olika anledningar!
Troligtvis blir det en liten tidigare hemresa, lite mer sol och bad och lite mindre gora nytta - detta har ocksa sina anledningar som jag sinnom tid kommer att forklara!
jag mar toppen iaf !
Next, Tanzania!
Våran lilla utflyckt till Nakuru blev högst lyckad! Stora härliga sängar, swimming pool, frukost bufé och fint väder. November är annars en regnmånad, vilket vi har märkt. Slummen förvandlas till ett lerbad!
I Nakuru mötte vi upp Kim, som tillsammans med Kissinger visade oss barnhemmet. Skillnaderna var slående, medan likheterna saknades - helt. Här kunde man inte se att barnen var plockade från gatan, bilderna nedan visar varför!
I dag sa vi farväl till barnen på vårat center. Det blev ett balong kalas, med rapp framträdanden och teckningar! Kommer sakna dom små liven - men troligtvis är det inte sista gången jag ser dom!
På måndag åker Ida tillbaka till Sverige, Berit till Mombasa och jag till Tanzania! Moshi heter staden, och ligger nedanför Kilimanjaro. Där ska jag arbeta på Watoto Wa Kili Centre. Ett Barnhem där jag förhoppningsvis får möjlighet att tillbringa mer tid med barnen än vad jag kunnat göra här i Kibera.
Snöa inte bort där hemma. Hörs i ett annat land !
Nakuru
Äntligen ström! Har varit utan tre kvällar i rad. Vi har även vatten - och det är varmt.
Lyx standard hade jag inte räknat med.
I dag var jag på möte med City council av kibera. Det var även tre andra kommun snubbar som deltog. Ida hängde också med, som moraliskt stöd! Behandlades som diamanter i öknen, och kände oss högst viktiga! Mötet behandlade pojken, John. I Januari ska jag börja sponsra hans skolgång. Fram tills dess ska han även flyttas till ett annat center, som håller bättre standard. Om ca en vecka fortsätter jag min resa till Tanzania, så jag lägger ett stort ansvar och förtroende hos city council. Men eftersom jag återvänder till Kenya om ca tre månader så kan jag bekräfta att allt gått rätt till!
I morgon åker jag, Berit och Ida till Nakuru! Kim en bekant till mig är där i en månad och volontärarbetar, också med barn. Ska bli spännande. Har i stort sätt bara sätt slummen, vilket innebär att det finns mycket mer att se. Hoppas vi överlever resan bara! Här kör alla som Amalia kör, ni som har åkt med henne fattar vinkeln. De går fort, inpulsivt och okontrolerat - men på något sätt känns det ändå säkert, och tur är väll det!
- Leoparden som bet oss -
- Blackout in the ghetto -
- Till vänster våran tolk, här startar man dagen med en power breakfast -
- Dansuppvisning i skottsk folkdans, självklart ämne här i slummen -
- Fina kläder, fina tyger -
Im dizzy
Hur hamnar man pa sjukhuset efter en dag pa zoo?
Jo mina vanner, nagonstans dar i mellan blir man biten utav en leopard.
Var I Nairobis national park idag och kollade pa foraldralosa djur. Inne hos lejonen och leoparderna var det en djurskotare som fragade om vi ville halla leoparden och ta kort. Vi nappade, men de skulle vi inte ha gjort.
Han laste grinden, och vi var ensamna med 8 stora leopader som attackerade oss. Hade det inte varit for Simba som kom och raddade oss hade vi varit tva ben kortare nu, ist kom vi undan med ett bett pa armen. - De va nastan inte sa det gick till. Men bettet ar dar och vi skall fa 6 injektioner fran sjukhuset, detta skall forhindra att vi far rabies.
Skolklasserna fick iaf valuta for pengarna. De fick se bade leopaderna och tva svimfardiga mosongos.
- Nar jag reste mig upp fran banken jag vilade pa, hade jag en publik bestaende av 15 nyfikna liv.
My soul kid
De arbete som vi bedriver for barnen pa centret, bestar for det mesta av aktiviteter, lekar. Vi besoker barnen pa mandagar, onsdagar och fredagar. Innan jag lamnar detta stalle sa vill jag ha gjort nagonting mer. Darfor har jag tagit pa mig ett annat projekt.
John Gettau ar namnet pa en av killarna pa cetret, mitt mal ar att tillsammans med tva hogt uppsatta man fa denna kille transportarad till ett annat center, dar forhallanderna ar betydligt battre. Darefter ska jag bli hans sponsor, vad galler skolgang. Detta later kanske inte sa svart, men eftersom korrumptionen ar sa stor i landet, sa maste man ta omvagar for att inte fasta i smeten. Med hjalp av Dax, varan van fran kiberas slum sa ar vi pa god vag. I dag har vi haft ett mote med "ledaren" over det omradet som centert ligger i. I morgon ska jag mota upp honnom och vi ska kolla pa mojliga center for killen.
Tanket beratta det jag fick fram om John:
Han ar mellan 12-14 ar, ganska stort spann mellan dessa siffror men sa ser situationen ut, dom vet helt enkelt inte. Han vaxte upp i ett omrade som kallas Banana Karrori, ca en timme fran Nairobi stad. Han hoppade av skolan nar han var omkring 10 ar och da gick han i fjarde klass. Nar han berattar om sin familj sa framstaller han dom som "helt okej" och skyller flyckten fran sin hemort pa lararna som slog honnom. Han vill skydda sina foraldrar, men till slut kommer det fram att han ej fick mat och att pappan misshandlade honnom. I nairobi ville han hitta nagon som kunde ge honnom mat och pengar, men i stallet hittade City Councel honnom. Detta ar organisationen som tar barnen fran gatan och placerar dom pa olika center. Dem hade lovat honnom att om han foljde med sa skulle han fa komma tillbaka till en skola, men i stallet hamnade han pa det centret som han nu ar. Hur lange han har varit har ar oklart, de saknar tidsperspektiv. Troligtvis handlar det om ett till tva ars tid. Foraldrarna vet att han befinner sig pa centet, men de hamtar han inte. Detta pga ekonomiska sjal. Pojken vill heller inte hem, han har det battre pa ett center dar han far bade mat och vatten. Hans drom ar att bli docktor, och genom att studera hart tror han att detta ar mojligt.
Skolan ar dessa barns storsta och anda chans till ett liv ut ur fattigdommen.
- John Gettau -
Look Dax, Mosongos!
You was raised by the radio in a broken home,
You got a broken smile and an arrogant line
You're really no-one special but you are in you're prime.
- white trash
Nu har jag och Ida ätit ytterligare en påse chipps - den sista påsen chipps. Nu blir det inga fler påsar. Vi diskuterade svårigheterna som uppstår då man väl har öppnat en påse, man äter tills den är slut, oavsätt.
Sandra: - Jag har faktist inga problem med att inte äta upp hela påsen. Fast å andra sidan beror det på att jag har så många påsar öppna smatidigt!
I dag har vi varit i staden, ville köpa skor, men slutade med mat, latte och is tee.
Och en klänning, såklart. Kommer vara livsfarlig i sommar med mina nya klänningar.
I morgon ska jag göra en profil på favoriten, han på bilden.
Party all day long
Fetsen slutade vis 6 tiden, och sen var det varan tur. Gick till en stor uteservering i staden, at god mat och drack ol, darefter gick vi till en pub/nattklubb. Det var ett valdigt mysigt stalle, med biljadbord och dans. Priserna ar lojligt laga, vilket resulterar i bra drag. Var hemma nar solen gått upp, ramlar tillbaks i gammla rutiner, hehe.
Favoriten.
Toker.
Gangstern.
Lyckan over att fa vara med pa en bild.
Hela ganget.
Mitt har :)
How a ya ?
Jag har altsa 3 paktet plast har pa mitt huvud, fatta tungt.
I gar gjorde jag ingen nytta, bortsatt fran att kopa en fin lang klanning och en fin lang kjol, 50 respektive 35 kronor. Jag blir galen av alla tyger och klader, finns grymt mycket fint. Marknaden ar kilometerlang. Jag trivs pa marknaden!
Nar vi kom tillbaka satte vi oss ute i solen och planerade for partyt som vi ska ha pa lardag for barnen pa centret. Fick tanka tillbaka pa vilka lekar man sjalv brukade ha pa kalas. Kom fram till: Ett, tva, tre, rott ljus, nar musiken tystnar, balongleken etc. Vi gjorde aven upp en lista pa vad for mat vi ska kopa och hur mycket. Organistaionen saknar pengar, sa vi sjalva far sta for mat, material, medecin. Betaler inte vi sa finns det ingen som betalar. Medecinen for killen som vi behovde ta till sjukhuset kostade 180 kr, inte mycket o man delar. Men i langeden kostar det. Vilket det givetvis fa vara vart, man ser inte forbi, som befolkningen har gor. Men a andra sidan saknar dom pengar, 180 svenska kroner ar for dom vart ungefar 1800, ingenting dom hosta upp over en natt precis. Nog om det.
Kanske ska forklara kort vad centret ar for nagonting.
I Kenya ar det olagligt att vara gatubarn, darfor sa arristerar polisen de barn som dom forstar lever pa gatan. Efter det sa kor dom barnen till olika center, varav ett ligger har i Kibera. De flesta barn ar foraldrarlosa, foraldrarna kan aven vara alkoholister och misshandla barnen. Av den anledningen vill dem inte komma hem. Centret bestar av en tom lokal, det finns en tv och dom har en film. Dom ligger pa tunna sonderbitna smala madrasser, som i sin tur ligger pa trasiga stal sangar. Dom ater en gang om dagen, alltid samma mat, boner och vatten. Personalen slar barnen nar dom gor nagot fel ( givetvis inte nar vi ar dar ).
Nar vi kommer dit sa har vi som mal att aktivera barnen, forsaka fa dom att glomma bort deras hemska situation, leka helt enkelt. Vi tar med oss fotbollar, frespes, balonger etc. Pratar med dom och forsoker ha roligt. Vi ser aven over deras halsa och tar med dom till doktorn om det behovs.
I dag sa larde vi dom leken spok jage, dom hade aldrig gjort nagot liknande, och jag kan tanka mig att dom leker annu. Det var otroligt uppskattat och det sprutade gladje och entusasm ur dera ogon da dom lekte.
En av barnen ar inte helt frisk i hjarnan, och blir darfor retad av de andra. Han har ingen familj kvar, bara en farbror som inte vill veta av han, han saknar ocksa vanner pga. hans mentala tillstand. Denna kille drar sig sarskillt till oss och man marker tydligt hur ensam han kanner sig och hur viktigt det ar for oss att visa han uppmarksamhet etc. Denna killen ska jag folja lite extra.
Kopte internet i gar, men modemet krongla. Ska darfor in till staden i morgon som forsaka fa hjalp, tills dess inga bilder. Hoppas ni blaser bort dar hemma i kyla och regn hihi, har skiner solen och det ar vaaaaarmt.
Im fine, se ya
A white gost
Eftersom jag hatar bloggar med mycket att lasa, och lite att kolla pa
tankte jag bjuda pa allt for mycket text och inga bilder, HA!
Dag 1: Sandra, tjejen som jag bor hos hamtade mig pa flygplattsen. Direkt nar jag kom gick jag och den andra tjejen Berit ( danska ) till centret med gatubarnen. Men eftersom det har blivit krongel med tillstand att vi far vara dar eller inte, sa kunde vi inte stanna. Sa fort jag far mer tid ska jag beratta om vad vi gor osv.
Hemma i lagenheten sa tanket jag vila, eftersom jag inte sovit nagot pa planet. Efter 2 minuter borjar dock B skrika, jatte hogt ( jag var saker pa att det va en spindel eftersom det ar min storsta fear, men nej, gasol skiten hade halvt exploderat och hennes ansikte hade borjat brinna, sa vi skrek fire fire, ingen reagerade. Tillslut fick vi slackt elden, men B's ansikte var brant, sa vi fick ta oss till sjukhuset. Nu ar det okej iaf, tanks god.
Nar vi kom tillbaka bytte vi om och drog oss till the lokal bup, Drack ol och lyssnade pa musik och pratade med S vannare, Kopte med lite drickbara drycker och satt sedan pa rummet och lyssnade pa musik och bara chillade.
Dag 2: Denna dagen fick vi en guide tour runt en del av slummen, ( vi bor praktiskt taget i den, fast i en lagenhet, 1 minut fran det som vi hemma kallar for "folk som bor i plat lador" ) Det finns egentligen inte ord for hur det var dar, ska senare lagge upp bilder sa far ni se sjalva. Det mest hapnadsvackande var dock hur otroligt valkomnande dom var, och "lyckliga". Pratglada, och nar de berattade om deras arbete och vad dom gor for att overleva sa riktigt det glittrade i ogonen!
Senare den dagen lagade vi mat, och somnade tidigt.
Dag 3. Denna dagen gick vi till centret, tillsammans med tva andra svenskar som ocksa kommit, Ida och Alrick. Eftrsom vi hade med det pappret som dom ville ha sa fick vi komma in och leka med barnen. Vi hade med oss balonger och skulle lara dom att sammarbeta i lag. Eftersom jag inte satt sa mycket av centret sa visade alrick mig runt, men nar vi kom till avdelningen dar do lagar mat ( det ar baranen som gor allt, mat, stadnng etc. ) Sa ser vi att killen som lager maten (och star i denna ofantligt kraftiga rok) hostar kraftigt och ser valdigt slo ut. En av kvinnorna om jobbar pa centret sa att han har fatt medecin och det ar upp till han sjalv nu om han inte tar dom ( killen ar 12 ar ) Nar han visar oss tabletterna visar det sig att han fatt smartsillande, liknande panodil. man behover inte vara en legitimerad doctor for att forsta att dom tableterna inte skulle hjalpa kille att bli battre. Vi tog honom dafor till lakaren, det visade sig att han hade lung inflammation och tyfid feber... Han vagrade forst ta injektionerna han var tvungen att ta, men nar vi sa att han fick ett par skor om han gjorde dt sa gick han med pa det, sa Alrick blev utan skor :) Senare den dagen kollade vi vanner och at frukt sallad.
Dag 4: Denna dagen som da ar en lordag, borjade med att vi akte in till Nairobi for att kolla ruggby, S pojkvann Edwin spelar i ett av lagen, Det va fin vader sa jag log och solade hehe. fattade inte sa mycket av sjalva spelet! Sen borjae det regna, sa vi mutade en av lagbussarna att kora oss fran ruggby planen till ett stalle dar vi kuna ta bussen hem ( mutningen bestod av en alko lask ). Nar det regnar har, sa snackar vi skyfall. Vi kom iaf hem gjorde lite mat och bytte klade. Sen akte vi in till Naiboris, igen. Och gick ut pa en bup, vidare till en annan och sen slutligen en annan. Det va roligt, grym musik och riktigt bra drag, folk har vet verkligen hur man dansar!
Vi gick ocksa ut for att traffa nagra gatubarn, en som S kande hade troligtvis inte fatt mat pa flera dagar, sa efter att vi tatt ifran han limmet han sniffade fick han pommes och kyckling.
Dag 5: var igar, I 3 timmar satt jag ch fick my hair done, som dom sager. Sa belive me, jag har rastaflator i hela haret, och COOL ar bara mitt mellan namn :) Pa kvallen tog vi det lungt, jag at lite chipps och sa kollade jag och B grays anathomy.
Dag 6: Ja nu sitter jag pa en data aldre an min far, ska rora mig hemmat, for ska till Centet idag och traffa barnen. jag kommer gora lite olika projekt har, vara pa ett dags center och forsoka aktivera baranen med olika sy uppgifter, och kanske aven hjalpa S mamma pa en skola for sma barn som hon driver.
Snat har jag skaffat internet till min lapptopp, och da kommer jag lagga upp bilder och vara mer aktiv!
Men jag lever iaf, och trivs battre an nagonsin.
LOVE
This time for Africa
Nu är ryggsäcken packad, 14,6 kilo. Nästan så jag trillar omkull.
Har med mig allt ifrån himmel till jord. Foundation i 4 olika nyanser,
platt-tång, lock-tång, volym-tång, krus-tång
(Snyggt hår är en förutsättning för att man ska lyckas i Afrika)
nageletui, klack-skor, design-jeans, Fickpluntan.
Ne, så klart inte.
Detta halvåret ska jag jobba seriöst.
Afrikas största slumområde går under namnet kibera och är beläget i utkanten av Nairobi.
I kibera ska jag under den närmsta tiden bo. Tillsammans med några svenska/norska - tjejer/killar. Vi skall tillsammans bedriva ett center för gatubarn. Vi är alla volontärarbetare och arbetar ideellt.
Det handlar om en viss mentalitet.
Att gå genom livet med en övertygelse, att man kan sätta spår som får betydelse
Mitt flyg lämnar landvetter 16.35, puh kommer inte somna i natt.
Sakna mig inte för mycket. Ts dummt sagt, klart ni kommer.
Nu ska jag göra något riktigt svenskt, äta chipps.
Hörs från andra sidan, puss alla
